Att tänka i akter

Bild: Booyabazooka, Wikimedia commons

Jag måste tänka i tre akter när jag skriver och planerar en historia. Annars blir jag helt förvirrad. Det gäller såväl större som mindre skrivprojekt. Alltså:

Akt I: Introduktion av karaktärer, miljö, konflikt
Akt II: Fördjupning av konflikten, klimax/ordeal/slutstrid/vändpunkt i slutet av denna akt
Akt III: Avrundning, trådarna knyts ihop

Det här är ju inte direkt ett hemligt knep. Utan en extremt klassisk struktur som, som ni säkert vet, kallas för den dramaturgiska modellen. De flesta Hollywoodfilmer följer den, och otaliga böcker och pjäser. Som nybörjare skulle jag aldrig våga använda mig av en annan modell för att bygga upp en intrig. Inte förrän jag kände att jag till fullo behärskar tekniken och att det var dags att börja experimentera med andra lösningar.

Men jag har märkt att alla inte tänker så. En del författare kan till exempel lägga in vändpunkten/klimax i mitten av berättelsen, eller kanske helt hoppa över akt III. Det är modigt, men ofta tycker jag att berättelsen skulle ha vunnit på att följa en mer klassisk struktur.

Och som sagt, själv känner jag inte att jag får någon ordning på berättelsen förrän jag planerat den i tre akter.

Var är alla män?

Det undrar Karin Alexandersson, som skriver på SvB-bloggen här.

Jag har ingen statistik att luta mig mot här, men visst är det väl så som hon skriver? Att barnboksförfattare, barnboksbibliotekarier, barnboksförläggare och andra barnlitteraturarbetare består av majoriteten kvinnor.

Och när vi ändå håller på att analysera könsfördelning bland litteraturintresserade, hur kommer sig att det är så många kvinnor som bokbloggar, och så få män? Teorier, någon?

En trettonårig recensent ...

... som jag är jätteimponerad av är Matilda, som bloggar här.

Jag hittade henne genom ett tips från Sanne Näsling i en intervju hos Flaskposten.

Och samtidigt som jag tycker att det är fantastiskt med en så ung och begåvad bokbloggerska så blir jag också lite avundsjuk. På att Matilda får växa upp i en tid när det finns internet och bloggar.

Tänk att som trettonåring ha möjlighet att hitta andra boknördar, unga som gamla, med bara några knapptryck. Det hade jag också velat ha!

Favoritcitat

Jag har precis läst Det förtrollade urverket av Philip Pullman. Det är en saga om en urmakarlärling, och jag läste den som en metafor om att vara författare.

Det här är mitt favoritcitat ur boken:

"Och det är denna: man vinner inte några tävlingar genom önsketänkande, man vinner dem genom att springa snabbare än någon annan. Och för att göra det måste man träna hårt och anstränga sig till det yttersta, och ibland räcker inte ens det, eftersom någon annan löpare kanske är skickligare än du. Det här är sanningen: om du önskar dig något, så kan du skaffa dig det, men bara om du önskar dig allt som följer med, inklusive allt det hårda slitet och förtvivlan, och bara om du är villig att ta risken av ett misslyckande."

Jag ska titta på det här citatet närhelst jag känner mig för lat för att skriva på mitt nya projekt.

Tempus

Jag tycker ofta att presens kan vara rätt fult, kännas lite skoluppsats sådär. Speciellt om det kombineras med att historien berättas ur jagperspektiv.

Men den här texten jag håller på att jobba med nu, den kommer naturligt i presens. Och jag ändrar till imperfekt. (Eller preteritum, som jag lärt mig att det heter nu för tiden.)

Sen skriver jag ett nytt stycke. I presens. Läser igenom det, blir irriterad på mig själv och ändrar till preteritum.

Och så håller jag på sådär. Fram och tillbaka. Kanske borde jag helt enkelt bara ge upp och inse att den här texten funkar bäst för mig att skriva i presens?

Bilderbokskanon i miniformat

Bokbloggen Lyrans Noblesser brukar ha något som hon kallar för tematrio. Vecka tio var frågan i veckans tematrio: Vilka tre bilderböcker skulle du välja att representera den svenska bilderboken?

Och eftersom jag glömde att svara den veckan tänkte jag helt fräckt kapa detta tema nu istället, och dessutom göra min egen variant av det. Det var omöjligt att bara välja tre bilderböcker, så jag bildade två kategorier.

Den klassiska bilderboken

1. Tomtebobarnen av Elsa Beskow

Vår barndoms bildskatt hette en utställning om Elsa Beskow som visades på Nationalmuseum för några år sedan. Det var ett väldigt passande namn. Många av oss är uppvuxna med Elsa Beskows bilder och figurer. Svensk flora och fauna, småstadsidyllen, det oskyldiga, naiva barnet ... Det finns många teman som är typiska för den klassiska svenska, bilderboken i Elsa Beskows böcker. Och så är de ju så himla fina.

2. Allrakäraste syster av Astrid Lindgren 

Astrid Lindgren är naturligtvis given på alla listor som gör anspråk på att representera den svenska barnboken. Astrid Lindgren är briljant, men som bilderboksförfattare når hon inte upp till den nivå hon gör i andra sammanhang. Hennes bilderböcker känns ofta som "illustrerade småbarnsböcker". Ni vet när texten är helt självständig och det där viktiga samspelet mellan bild och text uteblir. Men den här är ett undantag från denna regel. Hans Arnolds underbara bilder i kombination med en vackra, poetiska texten gör den här bilderboken lysande.

3. Sjörövarbok av Lennart Hellsing 

Även Lennart Hellsing känns självskriven på en sådan här lista. Finurliga rim och språkkullerbyttor i nonsenstraditionen. Paul Ströyers illustrationer känns också väldigt klassiska.

Den moderna bilderboken

Här har jag valt tre personliga favoriter. Men också tre författare som fångar något typiskt i den moderna svenska bilderboken. Det psykologiserande, ganska allvarliga sättet att se på barnet. Dagens bilderböcker tycker jag ofta tar upp teman som sorg, död, längtan, blygsel och utsatthet. De berättas ofta från ett barnperspektiv, både i text och bild. Ganska långt från Elsa Beskow-idyllen och Hellsing-krumelurandet. 

1. Siv sover vilse av Pija Lindenbaum

Min Lindenbaum-favorit. Mångfacetterat om mörkrädsla, makt och "det främmande".

2. Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson

Finstämt och sorgligt om ett älskat marsvins död.

3. Stor-Emma av Lisen Adbåge

Den här är kanske inte självklar på listan. Men det är en väldigt bra bilderbok som har fått på tok för lite uppmärksamhet och den passar fint in i min trio med tanke på den trendspaning jag redogjort för ovan. Boken handlar om hur det känns att vara på besök hemma hos föräldrarnas bekanta. När de vuxna vill dricka drinkar och vara ifred blir huvudpersonen helt utelämnad till den elaka Stor-Emma. Jättefina bilder med nostalgisk åttiotalstouch. Och det känns viktigt att ha med åtminstone en bok som får representera en ny generation bilderboksskapare.

Ja, jag var tvungen att välja bort Alfons-böckerna och någon bilderbok av Barbro Lindgren! Men de fick helt enkelt inte plats, även om de naturligtvis är mycket representativa för den svenska bilderboken.

Boken om allting av årets ALMA-pristagare Guus Kuijer

Igår när det tillkännagavs att Guus Kuijer hade vunnit ALMA-priset hade jag inte läst någonting av honom. Men nu, ett biblioteksbesök senare, har jag fått tag i och läst Boken om allting. Visst är jag snabb!

Boken om allting handlar om Thomas, som är nio år och ser saker som andra inte ser. Tropiska fiskar i kanalen, löv som slits av träden på Jan van Eyckgatan och Jesus. I sin anteckningsbok Boken om allting skriver han upp viktiga saker som händer honom.

När Thomas våldsamme och tyranniske far slår honom med träsleven önskar Thomas att Egyptens alla farsoter ska drabba fadern. Thomas blir vän med tant Van Amersvoort, som säger att hon är en häxa, och då börjar också mycket riktigt märkliga saker att hända fadern. Men sker de i verkligheten eller bara i Thomas fantasi? Det lämnas åt läsaren att tolka.

Guus Kuijers stil är klar och lätt, ibland något komisk. Jag får associationer till Roald Dahl, kanske på grund av de lätt karikerade figurerna och de absurda och fantastiska inslagen. Men Guus Kuijers underton är allvarligare och mer filosofisk.

Boken om allting för en diskussion om kristendom, godhet, medmänsklighet och mod och den innehåller rikligt med bibliska citat och anspelningar. Med andra ord är det en ganska avancerad berättelse. Och jag är rädd att en del av den försiggår över huvudet på de barn som saknar de religiösa referensramar som boken kräver.

Kanske är det här en bok som fungerar bäst som högläsningsbok, med stöd och tolkningshjälp från en vuxen?

Slangbellan går till Sanne Näsling

Prisbonanza i dag!

Årets Slangbella, Sveriges författarförbunds pris för bästa debut i barn- och ungdomsboksklassen, gick till Sanne Näsling för Kapitulera omedelbart eller dö.

Sanne Näsling är född 1983, har läst på Biskops Arnös författarlinje och brukar recensera ungdomsböcker i Dagens Nyheter.

Vill du provläsa ett avsnitt ur Kapitulera omedelbart eller dö kan du göra det här.

Årets ALMA-pris till Guus Kuijer



Foto: Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne

Vinnaren av årets litteraturpris till Astrid Lindgrens minne (ALMA) är den nederländske författaren Guus Kuijer.

ALMA-priset är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas ut årligen. Författare, illustratörer, berättare och läsfrämjande arbete kan belönas. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. En expertjury utser pristagarna som nomineras av institutioner och organisationer från hela världen.

Guus Kuijers böcker finns översatta till svenska på förlaget Opal.

Här är en länk till ALMA-prisets hemsida där han presenteras närmare.

Vill du provläsa några av Guus Kuijers böcker kan du göra det här.

Jag har inte läst någonting av Guus Kuijer men har redan beställt ett par av hans böcker. Recension på bloggen inom kort alltså.

En rolig bok

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emmy Abrahamson har kommit i pocket nu. Häromdagen köpte jag den och min vana trogen läste jag en bit på pendeltåget. Och fnissade. Sedan fnissade jag ännu mera. Jag fick hålla emot skrattet som bara ville välla upp. Medresenärerna skruvade besvärat på sig. Men jag kunde inte låta bli att skratta högt.

Himla rolig bok. Rappt språk, väldigt skruvat och nästan burleskt om tonårsångest och polska mammor. Rekommenderas!

Tittar du efter förlaget när du köper böcker?

Jag fick den frågan av en reporter på tidningen Svensk bokhandel, och svaret hamnade här.

Jag hade illkort om tid på mig att svara och det skulle vara max 250 tecken. Så jag vet inte om jag lyckades bli så nyanserad. Men så kom jag plötsligt på – det här kan jag ju blogga om. Och då finns det ju ingen teckenbegränsning!

Så nu kommer extended edition här på bloggen:

Ja, jag tittar efter förlag när jag köper böcker. Oftast betyder ett större förlag högre kvalitet tycker jag – även om det absolut ges ut många bra böcker även på de mindre förlagen. (Och en del eländiga saker på de större.) Om ett förlag har någon av mina favoritförfattare så drar det upp mina förväntningar på deras övriga utgivning. En del förlag tycker jag faktiskt håller riktigt låg standard, och då är jag nog lite skeptisk när jag bläddrar igenom ett av deras alster i bokhandeln. Men jag skulle aldrig välja bort en bok enbart på grund av förlagsnamnet.

Vad gäller vuxenlitteratur så är ju Norstedts och Albert Bonniers störst och jag förväntar mig en viss kvalitet av exempelvis en debutant hos någon av dessa förlag. Hos dessa två jättar ligger även några av mina favoritförfattare som till exempel Torgny Lindgren och Kerstin Ekman. Ordfront har bland annat John Ajvide Lindqvist som jag gillar. Och Weyler har verkligen lyckats etablera sig, de fick ju en Augustprisvinnare 2011. (En intressant sak att notera är annars att de senaste tio åren så har alla vinnare kommit från antingen Albert Bonniers eller Norstedts. Förutom Korparna av Tomas Bannerhed senast, då.)

Vad gäller barnböcker så är det samma sak där, tycker jag. Rabén & Sjögren och Bonnier Carlsen har tillsammans majoriteten av de stora författarna. Alfabeta tycker jag också är ett bra förlag med bland andra Johanna Thydell och Per Nilsson, två författare som jag tycker mycket om. För mig är dessa större förlag något av en kvalitetsstämpel. Sen tycker jag också att det mindre förlaget Gilla Böcker är en intressant uppstickare. De har lyckats få fram en Augustprisvinnare till exempel (Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder) och det är väldigt bra jobbat för ett så pass nystartat förlag.

Tittar du efter förlaget när du köper eller lånar böcker?

Mitt liv som läsare, del 2

Ser jag svår ut nu?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om mitt liv som läsare i barndomen. Här följer fortsättningen; mitt liv som läsare i ungdomsåren och i vuxen ålder.

Jag minns inte någon speciell ungdomsboksperiod i tonåren. Visst läste jag en del ungdomsboksförfattare, som till exempel Peter Pohl, och även några andra författare som jag bloggat om här. Men jag tror att jag i tolv-trettonårsåldern helt enkelt successivt gick från barnlitteratur till vuxenlitteratur.

Jag valde böcker intuitivt. Jag tog det jag hittade i bokhyllan hemma, eller en titel jag fastnade för på biblioteket. Tyckte jag inte om boken läste jag inte klart den. Mina läsupplevelser var väldigt privata. Jag diskuterade inte böcker med kompisar, och jag svängde mig inte med titlar och författarnamn. Annat än kanske i syfte att imponera på min svensklärare då …

När jag gick på gymnasiet blev jag därför både förvånad och irriterad när jag märkte att en del jämnåriga skolkamrater, som tidigare hade spelat rundpingis på rasterna, plötsligt gick runt med Sartre utstuderat synlig under armen. Jag tyckte att de gjorde sig till. För mig var läsningen som att äta, sova och andas. Inte något jag visade upp eller bar omkring som en accessoar. (Eller så blev jag sur för att jag inte hade fattat att det kunde vara en accessoar.)

När jag var arton år började jag läsa juristlinjen och skönlitteratur fick under en period stryka på foten för lagboken och tunga volymer med juridisk facklitteratur. När jag hade pluggat en hel dag ville jag göra något annat än att läsa när jag skulle koppla av. Men på semestrar och sommarlov läste jag som förr, det vill säga jag slukade bok efter bok i timtal. Jag hade samma favoritförfattare då som jag har nu. (John Steinbeck, Hjalmar Söderberg, Margaret Atwood, Torgny Lindgren, för att nämna några exempel. Vill du veta mer om vilka favoriter jag har kan du läsa här.)

När jag var tjugo år tog jag en sabbatstermin från juridiken och läste grundkursen i litteraturvetenskap, ivrigt påhejad av min syster som är bibliotekarie. Att läsa litteraturvetenskap blev något av en kulturkrock för mig, som var van vid en väldigt strukturerad form av analys och undervisning från juristlinjen. Helt plötsligt frågade läraren vad vi tyckte. Och svaret på dylika frågor skulle komma från oss själva, inte från vetenskapliga facktexter! Men jag var tacksam över att få läsa klassiker på betald (nåja, lånefinansierad) studietid och för att jag fick lära mig att sätta litteraturen i ett sammanhang och i en historisk kontext.

Idag blandar jag gärna klassiker med lättsammare underhållningslitteratur och jag skäms absolut inte för att sitta med en chick-lit i knät på tunnelbanan. Däremot har jag alltid haft lite svårt för att läsa böcker som alla läser och alla pratar om. Jag gillar inte riktigt att haka på den typen av trender, varför vet jag inte. Kanske är det ett behov av att vara individualist. (I alla fall på detta plan, jag är nog inte sådan i andra sammanhang.) När alla läste Blonde av Joyce Carol Oates och den stod i pockethyllan på ICA var jag inte ett dugg sugen på den, till exempel. Och jag har inte läst någonting av Haruki Murakami! 

När jag var färdig med juristlinjen sökte jag jobb. Under tiden jag gjorde det läste jag psykologi parallellt med B-kursen i litteraturvetenskap. Första delkursen i teori och metod leddes av en mycket intellektuell herre i svart polotröja. Vi fick läsa de mest absurda facktexter. Jag som var fostrad att tycka att stringens och klarhet var vetenskapsmannens främsta dygd hade svårt att acceptera de ibland mycket blommiga och svårgenomträngliga texterna av exempelvis Kjell Espmark och Horace Engdahl. I ren protest mot detta snömos (jag minns särskilt en helt obegriplig text om friktion i En midsommarnattsdröm) valde jag att läsa barn- och ungdomslitteratur som fördjupningskurs. 

Det visade sig vara ett lyckokast. Kristin Hallberg, som undervisade på den kursen, var en fantastisk lärare och vi ägnade oss inte ett dugg åt obegripligheter. Istället var undervisningen utmanande och fantastiskt rolig. Jag som hade tänkt att psykologi skulle vara mitt huvudämne och att litteraturvetenskapen skulle vara något jag gjorde lite med vänsterhanden, upptäckte snart att det var kursen i barn- och ungdomslitteratur som jag lade ner tid på.

Sedan jag började skriva själv tycker jag att jag har blivit en annan typ av läsare än tidigare. Jag analyserar hela tiden författarens teknik. Jag håller utkik efter levande gestaltning, fiffiga planteringar och skickligt uppbyggda konflikter. Samtidigt tycker jag inte att detta förstör min läsupplevelse. Det är ännu roligare att läsa när man anar hantverket bakom texten. Förut visste jag precis vad jag tyckte om, och jag kunde lägga bort en bok efter tio sidor och säga att detta är ingenting för mig. Nu vet jag i mycket större utsträckning varför jag tycker om eller inte tycker om en viss bok.

Jag väljer mestadels att skriva om barn- och ungdomslitteratur på den här bloggen, men egentligen läser jag ju lika mycket vuxenlitteratur. Men barn- och ungdomslitteraturen är en underdog, den är styvmoderligt behandlad i de flesta sammanhang, och därför har jag ett större behov av att blogga om den. Det finns redan så många bloggar, teveprogram, kulturbilagor och tidskrifter om vuxenböcker. Den här bloggen är, till viss del, en protest mot att barn-och ungdomslitteraturen inte får samma utrymme som vuxenlitteraturen. Precis som det en gång var en protest mot pretentiösa herrar i polotröjor att läsa fördjupningskurser i barn- och ungdomslitteratur.

När jag fick barn så påverkades naturligtvis också min läsning. Jag började att läsa barnböcker igen, framför allt bilderböcker eftersom mina barn fortfarande är ganska små. Att läsa tillsammans med barnen (och att vara tillsammans med dem!) innebär för mig att återuppleva minnen och känslor från min egen barndom. Det väcker många tankar hos mig. Jag har glasklara minnen av det barn jag en gång var, och jag kan bli väldigt berörd när någon barnboksförfattare gestaltar den utsatthet och de starka känslor som jag upplevde då. Ibland gråter jag när jag läser för barnen. (Det gjorde jag till exempel när jag läste Kan du vissla Johanna? av Ulf Stark för min son. Det var en gratisbok i ett Happy Meal, jag var helt oförberedd, tårarna bara strömmade.) Det gör jag sällan när jag läser vuxenböcker.

Jag läser snabbt. Jag skummar eller bläddrar förbi tråkiga partier. När jag läste Sagan om ringen-böckerna hoppade jag över alla dikter och sånger. Jag läser absolut inte klart en bok som jag tycker är tråkig. Däremot kan jag läsa färdigt böcker som jag tycker är dåliga, om de är tillräckligt underhållande och spännande för att jag ska stå ut med det jag till exempel tycker är dåligt språk. Jag läser alla genrer och för alla åldrar. Pija Lindenbaums bilderböcker ger mig mig samma starka läsupplevelse som Doktor Glas. En bra bok är helt enkelt en bra bok, eller hur?

Du som orkat läsa detta mastodontinlägg, vem är du som läsare? Det vore kul om du skrev en rad eller två!

    

God Barbro Lindgren-helg

Ni missar väl inte dokumentären om Barbro Lindgren i kväll, eller hur? Klockan 20:00 på SVT 2.

Och om ni har vägarna förbi Mariatorget på Söder på lördag, titta in på Bokslukaren klockan 13, vetja. Där kommer nämligen Barbro Lindgren att sitta och läsa högt ur nyutgåvan av bilderboken Andrejs längtan.

Allt jag säger är sant

Nu har jag precis läst klart Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo. Eftersom jag gått skrivarkurs för Lisa så känner jag att det inte kommer att bli någon recension här på bloggen. Det skulle liksom kännas förmätet att recensera min egen lärare. 

Men jag kan i alla fall berätta att jag blev väldigt förtjust i huvudpersonen Alicia. Hon är ungefär en del sextonårig Pippi Långstrump, en del slagfärdig, klipsk Jane Austen-hjältinna och en del Lisa själv (tror jag). En väldigt charmerande och rolig litterär bekantskap med andra ord.

Ny bloggkostym

Detta måste vara min lyckohelg. För nu har jag fått Malin Ahlins fina illustrationer till min header också. Min blogg har fått ny, tjusig kostym. Tänk vad passande, samma helg som jag fått besked att jag är antagen!

Malin Ahlin är nykläckt illustratör med inriktning mot barnlitteratur. Hon har precis gjort färdigt sitt första uppdrag; bilderna till en nyutgåva av Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn. 

Malin är en riktig begåvning. Hennes illustrationer är som små färgglada karameller, ibland med surrealistiska inslag. Jag hoppas och tror att vi kommer att få se mycket av Malin i framtiden!

Mitt manus är antaget!

Det kom ett mejl idag. Från den supertrevliga förläggaren på Det Stora Barnboksförlaget. Henne som jag hade möte med i mellandagarna, ett möte jag inte vågat berätta om här på bloggen.

Det innehöll följande mening. "Du är härmed formellt antagen för utgivning hos oss."

Fattar ni? Jag är antagen! Mitt manus ska bli en riktig bok. Alltså en sådan med pärmar, omslag och baksidestext. En sådan som man kan låna på bibliotek. En sådan som man kan bläddra i. Läsa högt ur. Ha stående i bokhyllan.

Jag vill ju naturligtvis berätta ALLT för er här på bloggen. Men just nu tror jag bara att jag ska njuta av stunden ett litet tag.

På återhörande och trevlig helg på er!

Yes!

Nya Babel

Ni såg väl säsongspremiären av Babel igår?

Här kommer en kort reflektion: 

Jessica Gedin

Skötte sig utmärkt. Lugn och trygg framtoning. Inte lika sprudlande och charmig som Daniel Sjölin dock, men man vänjer väl sig?

Intervjun med Per Hagman

Konstig. Handlade inte om hans författarskap utan om hans person. Möjligen väldigt intressant om man (liksom programledaren) festade med honom för tjugo år sedan, men för oss andra? Mest förvirrande. Speciellt eftersom han inte är aktuell med någon bok just nu, och inte med något annat heller vad jag vet. Förstår inte att Babel-redaktionen valde att öppna säsongen med detta.

Programmets sötaste

Gunnar Ardelius som stakade sig när han skulle säga "kolonialisering". Flera gånger. Supergulligt.

Diskussionen om böckerna om bistånd och kolonialism
Blev mer en politisk diskussion än en diskussion om litteratur. Hade väl känts okej om det inte varit så att  resten av programmet - märkligt nog - inte heller handlade om litteratur. (Förutom inslaget med Gunnar Ardelius då.)

Sammanfattningsvis

Blekt innehåll men bra insats av den nya programledaren.

Ensam mullvad på en scen

Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson har jag väntat på länge. Jag är nämligen hemskt förtjust i Ulf Nilsson, han är en av mina bilderboksfavoriter tillsammans med bland andra Barbro Lindgren och Pija Lindenbaum.

Så kom den då äntligen, i ett stort, tungt bokpaket tillsammans med reaböcker och några titlar som barnen fått välja själva. Pojkarna slet upp paketet under ivriga utrop och räknade att de fått lika många böcker var. Så att det inte var orättvist. Jag föreslog genast högläsning av Ensam mullvad på en scen och vi slog oss ned på golvet, tätt ihop.

Ensam mullvad på en scen handlar inte, titeln till trots, om en mullvad. Utan om en pojke som är sex år gammal och inte vill vara med på klassens sångframträdande. Han har nämligen scenskräck. Strålkastarna lyser honom i ögonen och han är orolig för att han ska glömma bort vad han ska säga. Scenen känns som ett stup ned i havet och hans hjärta bultar vilt under repetitionerna.

Det jag tycker så mycket om med Ulf Nilsson är att han vågar vara allvarlig och sorgsen. Det finns ingen tillkämpad hurtighet och skojfriskhet i hans berättelser, utan bara en stor lyhördhet och respekt för barns känsloliv.

Och så finns där en värme, som gör att berättelsen inte tippar över. Det blir inte för otäckt, och inte heller pekoral. I den här berättelsen är det relationen mellan storebror och lillebror som är rörande fint gestaltad. Även samspelet med fröken är sympatiskt skildrat. Hon får lov att vara nyanserad och inkännande istället för stereotypt framställd på det sätt som vuxna kan tendera att bli i barnböcker.

Ulf Nilsson låter berättelsen utspela sig i en obestämd dåtid. Läsaren förstår av formuleringar som "jag brukade sjunga för min lillebror" att berättarjaget nu är äldre än sex år, kanske vuxen. Det är listigt, för det gör att författaren kan använda ett språk som inte annars skulle vara förenligt med den unga huvudpersonen. Samtidigt så skapar detta grepp också distans. Historien utspelar sig inte här och nu på samma sätt som om barnet också hade fått vara berättare. Och möjligen är det också den äldre berättarrösten som medför att texten ibland blir lite mångordig. Det känns exempelvis lite onödigt med nästan en hel sidas text för att beskriva storebrors oro när han ligger i sängen, eftersom illustrationen till texten så fint gestaltar hur han känner. 

Eva Erikssons mjuka, finstämda illustrationer i dämpad färgskala passar bra med den lågmälda tonen i texten. Det är få illustratörer som kan förmedla känslor så på pricken som Eva Eriksson kan.

När vi kommer till berättelsens klimax känner jag förvånat hur det sticker i näsan. Jodå, strax trillar det riktiga tårar. Barnen märker ingenting, de har snart pilat vidare till nästa bok, nästa lek. Men kvar sitter jag och är uppenbarligen väldigt rörd. Och tacksam över att jag fått ta del av en underbar liten berättelse. På köksgolvet, en helt vanlig tisdagseftermiddag. 

Mitt liv som läsare, del 1

Jag läste på professorn Maria Nikolajevas blogg att hennes studenter brukar få i uppdrag att skriva ett ”självporträtt” av vilka de är som läsare. Det inspirerade mig att skriva mitt eget självporträtt. Jag tänkte börja med min barndoms läsning.

En bilderbok jag minns från min barndom är Hur gick det sen av Tove Jansson. Den var otäck och härlig på samma gång, mest otäck tror jag. Sedan tyckte jag också om Allrakäraste syster av Astrid Lindgren med illustrationer av Hans Arnold.

Jag lärde mig läsa tidigt, hemma. Min mamma som är lärare satt bredvid mig och hjälpte mig att ljuda och skriva bokstäver och runt jul, samma år som jag hade fyllt fyra, hade jag knäckt läskoden. Runt fem års ålder började jag läsa Bamse-tidningar. Det var lagom svårt med versaler och mycket bilder. Sedan måste läsutvecklingen ha gått fort, för jag vet att jag läste kapitelböcker innan jag började skolan när jag var sex år.

Jag var en liten drömmare när jag var liten. Fantasifull och känslig. Min mamma och pappa kallade mig för ”professorn” eftersom jag var lite vimsig och uppe i det blå. Jag kunde bli helt uppslukad av böcker, och försvinna bort i flera timmar. Jag minns hur starkt det lockade mig att få lämna vardagen och träda in i en magisk värld; full av flygande mattor, vildvittror, förtrollade garderober och karameller som växte på träd.

Jag fick lånekort och lärde mig att gå själv till det lilla gula biblioteket i Skälby, norr om Stockholm, där jag är uppvuxen. På den tiden bestod lånekortet av en ljusgul papperslapp i en liten plastficka och man skulle skriva upp sitt lånenummer och stämpla datum på ett kort som sedan lämnades över disk till bibliotekarien. Jag minns fortfarande doften på biblioteket; blyertspenna och gammalt papper. Jag var notoriskt dålig på att lämna böcker i tid, och är tyvärr det fortfarande. Att kliva in på ett bibliotek väcker läslust hos mig, och jag lämnar det alltid med stora travar med böcker. Men att bära tillbaka den där boktraven är mycket besvärligare än att bära hem den ... 

Jag valde böcker helt på känsla, jag hade ingen uppfattning om vad som ansågs vara kvalitetslitteratur och inte. Ändå tycker jag, så här i efterhand, att jag ofta hamnade rätt. Först gick jag längs hyllorna och läste på bokryggarna. Hittade jag en intressant titel lyfte jag boken ur hyllan och läste första stycket. Verkade det inte spännande, ställde jag tillbaka boken och fortsatte att leta. På detta sätt hittade jag många underbara böcker, av bland annat Mary Norton, Roald Dahl, Astrid Lindgren, Maria Gripe, LM Montgomery och CS Lewis. Men jag läste också travar med Fem-böcker, Kitty-böcker och klassiska flickböcker som Kulla-Gulla och Pollyanna. Jag önskade alltid att jag vore lika ordentlig, käck och duktig som flickorna i flickböckerna, men det var jag inte.

Min farfar brukade ta med mig till barnboksantikvariatet vid Mariatorget när jag fyllde år. Då fick jag välja säg, tjugo böcker. Det var lycka!

På mellanstadiet började jag förstå att det fanns något som hette ”klassiker”, och att det ansågs finare att läsa dessa böcker än andra. Då lånade jag raskt, i syfte att imponera på min fröken, Skattkammarön och Gullivers resor från skolbiblioteket. Jag minns inte om jag läste klart dem. Jag har alltid varit en otålig läsare, och jag har aldrig orkat läsa böcker bara för att det är sådana som man ”bör” ha läst. Som liten skumläste jag partier som jag tyckte var tråkiga, och det gör jag även idag.

Läsningen var för mig som barn, och är fortfarande, en slags tröst och vardagsflykt. Det var ett sätt för mig att slippa befinna mig på en tråkig buss på väg till skolan, utan att istället kunna ta upp min bok och försvinna iväg någon annanstans. 

Ja, detta var mitt liv som läsare i barndomen. Den rafflande fortsättningen kommer en annan dag!

Du som har orkat läsa ända hit  – hur skulle du vilja beskriva ditt liv som läsare? Svara i kommentarsfältet eller genom att länka till din egen blogg, vetja!

Djangon - en ovanlig bilderbok

Är du trött på galonbyxerealism, dagisgårdar och havregrynsgröt i bilderböcker? Då ska du läsa Djangon av Levi Pinfold.

Djangon utpelar sig i ett romskt läger på 1930-talet. Djangon är en illmarig liten figur som förstör en banjo. När banjons ägare dyker upp är Djangon lägligt nog försvunnen, varpå berättelsens huvudperson Jean naturligtvis får skulden för det trasiga instrumentet. Sedan avlöser det ena rackartyget efter det andra varandra. Djangon får Jean att skrika fula ord på stadens gator, knyter ihop farfars skosnören och skrämmer hästen i sken.

Illustrationerna är detaljrika och drömska. De påminner om gamla oljemålningar, med mättade toner och vackert ljusspel. Bilderna är fulla av husvagnar, gamla bilar och romska kläder. De originella illustrationerna och den spännande miljön skapar en underbar sagostämning.

Vad DN:s litterturkritiker Sverker Lenas tyckte om Djangon kan du läsa här.

Mars - en spännande månad

Mars är en spännande månad för dig som gillar barn- och ungdomslitteratur.

Den 20 mars klockan 13:00 tillkännages vilken barn- och ungdomsboksförfattare som vunnit det prestigefyllda ALMA-priset.

Samma dag tillkännages vem som vunnit Slangbellan, priset för bästa svenska debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur.

Den 19-22 mars är det barnboksmässa i Bologna.